Murgrönan, Hedera helix, växer ofta mot väggar och träd på rikare jordar. Den är en vanlig art i våra rikare lövskogar och växer med sina knytnävstjocka rötter mot träd på eller över skogsbotten. Växten fäster sig på trädets bark med luftrötter.
De borrar inte in i barken utan fyller i ojämnheter i barken med dessa klisterrötter. Väggar av hus och träd i trädgårdar är också idealiska odlingsplatser för murgrönan. Blomställningarna är sfäriska och bladen på de icke-blommande stamrötterna är femflikiga och på de blommande stjälkarna diamantformade.
Murgröna, Hedera helix L., tillhörande murgrönafamiljen, är en vintergrön krypande eller klättrande buske som kan bli upp till 12 m hög i träd. Den doftar lätt kåda. Klätterrötterna, som kan växa till armtjocka trästrukturer, fäster sig med rotfötterna i träd men också i väggar.
Murgrönas blad är spridda, glänsande läderartade, är kala ovanför, men unga blad kan ha stjärnhår synliga på undersidan med ett förstoringsglas. Vi skiljer på två former av löv på murgrönan. De flesta bladen är handflatade och 3 till 5 flikiga till bifida, men bladen på blomstjälkarna är äggformade till diamantformade, odelade och verkar fjädrande.
Blomställningarna kan kännas igen som sfäriska skärmar, som är täckta med stjärnhår. Blommorna har sub-ovala äggstockar med två ofta sammansmälta stilar som senare utvecklas till svarta bärliknande drupes. De 4-5 små foderbladen är knappt märkbara och de 5-10 kronbladen är gröngula till färgen. Man kan urskilja 5-10 ståndare i de små blommorna. Blomningstiden är på hösten från september till december.
Murgröna förekommer på fuktiga, näringsrika jordar i lövskogar och på häckar eller väggar. Murgröna planteras flitigt som marktäckare i trädgårdar och sorter med brokiga blad kan också hittas.